En ättling till vargen

Min valp är en komplicerad själ med många olika uttryck i sin lurviga personlighet. Ganska ofta är han en mycket stor och tuff hund med en vilja av järn som inte böjer sig för någon eller något. Det är i sådana stunder han gör utfall mot andra hundar, sätter sig upp mot sin matte eller skäller ut kossor efter noter och gör utfall mot dem också. Vi som känner honom vet dock att han varken är speciellt stor eller tuff på insidan vilket brukar visa sig när kossorna kommer springande emot oss för att se vad det är för en liten kaxig typ som står där och gapar. Då gömmer sig Aragorn bakom matte och gör sig så osynlig han kan. Men när kon vänder ryggen till honom är han tuff igen!

I nästa sekund kan han vara världens mest missförstådda valp som det är så så så synd om. När man går över nätbroar eller nättrappor till exempel. Efter lite övertalning smyger Aragorn över det hemska underlaget, hans tår spretar åt alla håll för att ge honom balans, och han blir nästan platt för att sänka sin tyngdpunkt. Väl över på fastlandet igen gör han allt för att återvinna sin tuffa image genom att göra sig stor igen och se synnerligen nonchalant ut. Likadant är det när någon i flocken försvinner, då gnälls det och han är helt utom sig av oro. Enda tills den försvunne återvänder oskadd, då kopplas nonchalansen på igen och han tycks säga ”du ska inte tro att jag saknade dig, vad mig anbelangar får du gärna gå din väg igen”.

Det finns ingen, och då menar jag ingen, som kan låta så ynklig som min valp. Han kan gnälla så sorgset och klagande att det skär i hjärtat på den mest förhärdade person. Detta special-gnäll används ofta i verkliga nödsituationer, till exempel när man tappat sin boll på ett ställe där man inte själv vågar hämta den, kanske under husses kontorsstol eller i närheten av dammsugaren.

Som alla hundar har Aragorn en handfull dödsfiender här i livet som han till varje pris försöker undvika enligt mottot ”hellre fly än illa fäkta”. Dessa dödsfiender är riktigt hemska saker, de heter: Reflexvästen, Selen, Ryggsäcken, Måttbandet och Dammsugaren. Sen finns det några till, bland dem Sopkvasten, Durkslaget och Stora-föremål-som-kommer-uppifrån-monstret. Duschen är också en stor ovän. Aragorn har testat olika taktiker för att slippa dessa styggelser men inget verkar fungera. För det mesta lägger han sig i en liten liten boll på golvet, blinkar med sina stora sorgsna hundögon, gömmer nosen bakom tassen och kröker ryggen i en sorgsen båge. Oftast hjälper inte detta heller men matte får alltid lite ont i hjärtat.

I min valp bor även en stor tuff vakthund. Denna brukar komma fram samtidigt som Dammsugaren eller Sopkvasten. Så länge matte håller i någon av dessa följer Aragorn mattes minsta lilla steg runt i huset, på behörigt avstånd såklart, för att övervaka så att ingen av fienderna gör ett utfall eller äter upp något. När någon oförskämd varelse i form av en fågel tagit sig in i hans älskade trädgård är det också väldigt mycket vakthund i honom. En gång började valpen vrålskälla ute i trädgården. Matten gick ut för att säga att man inte får stå och gapa på fåglar, men fick till sin förvåning se att valpen riktade all sin vrede mot ett gammalt märgben som låg på marken, helt utom sig av ilska och förtvivlan. Först förstod matten ingenting, men när hon tittade noga såg hon en liten snigel som satt på märgbenet och mumsade. Så oerhört oförskämt! Inte konstigt att Aragorn skällde som om det var inbrott….?! Och inte vågade han ta bort snigeln själv heller.

"Du Aragorn", säger matten, "det är faktiskt inte så konstigt att du är lite konstig. Din ras korsades faktiskt med vargen mycket senare än de flesta hundraser så du har mer varg i dig än de flesta. Vargar är ju stora och tuffa, och det ligger även i deras natur att skygga för saker som verkar suspekta. Det har stort överlevnadsvärde för en varg att vara rätt sammansättning av skygg och tuff." Aragorn ser ut att hålla med, att vara varg kan nog passa hans smak ganska bra. Sen gäspar han och hoppar upp i sängen där han i vanlig ordning lägger sig på rygg med huvudet på kudden. Matten funderar. Valpen ser plötsligt inte speciellt mycket ut som en varg längre. Men om man bortser från sovvanorna finns det fortfarande ganska många likheter. Men så var det det där med snigeln också… det får man väl se som ett undantag. Kanske bäst att helt bortse från det vid närmare eftertanke…

Jodå, vissa likheter kan man ana...

Absolut likt!

...eller...?