Aragorn börjar bli en stor pojke tycker husse och matte. Det vore på sin plats för honom att börja ta lite mer eget ansvar så som stora pojkar brukar få göra.
"Aragorn, du är väldigt bra på att stöka ner, till exempel när du öppnar toalettrullar med godis i", säger matten, "det är dags att du börjar städa efter dig också."
Aragorn ser ganska positiv ut och efter mycket om och men hjälper han till att städa efter sig genom att lägga pappersbitarna i en skål. Problemet är bara att det tar ungefär fem gånger så lång tid som om matten skulle ha gjort det själv, och dessutom måste matten sitta bredvid och noggrant övervaka städandet eftersom detta annars genast upphör.
"Det kanske är bättre att du får ansvar för dina egna saker", säger matten då. Aragorn verkar inte riktigt förstå innebörden i detta, men ser inte direkt negativ ut heller så vi försöker. "Ta bollen", säger matten. Aragorn tar bollen. "Nu får du bära bollen till bilen", säger matten. Aragorn släpper bollen och följer med till bilen. Vi diskuterar länge och väl och efter ett tag verkar ett ljus gå upp får Aragorn. Han bär målmedvetet bollen mot bilen och allt ser ut att gå bra... ända tills en intressant lukt fångar Aragorns hundnäsa och sagda hundnäsa dyker ner i en grästuva. Bollen har fallit i glömska. Matten suckar. "Jaja det är väl ok, bara du tar upp bollen igen när du luktat klart", säger hon generöst. När Aragorns nos åter kommer upp hur grästuvan är den dock inte det minsta sugen på att bära bollar längre. "Det här är faktiskt jättetråkigt matte", säger han med kroppsspråket, och matten ger upp.
"Men du kanske kan börja leta upp saker som vi har tappat i skogen", säger matten och känner att nu har hon kommit på något bra. Ut i skogen bär det och där trivs Aragorn. Att lukta är ju lite av en specialitet hos honom och därför verkar den här idén extra bra. De första försöken går bra och Aragorn kommer stolt tillbaka med bollar, nycklar och annat. Men plötsligt verkar Aragorn ha hamnat ur kurs. Han sicksackar allt längre in i skogen. Först tänker matten att han nog har tappat spåret, men Aragorn verkar alldeles tvärsäker på att det har han inte alls. Då förstår matten att Aragorn spårar ett djur. Denna svaghet för djurspår gör Aragorn aningen opålitlig och det känns inte speciellt utvecklande för ansvarskänslan. Matten ger upp igen.
De närmaste dagarna funderar och dividerar vi runt olika ansvarsområden som skulle kunna vara lämpliga för en lapphund att utvecklas inom. Alla förkastas på ett eller annat sätt, ända tills någon kläcker idén: hunddagis! Och nu ser Aragorn uppriktigt intresserad ut. "Du kommer få lära dig att vara hemifrån och pröva dina egna vingar", säger matten. Aragorn ser än mer entusiastisk ut, han har alltid misstänkt att han har haft vingar någonstans även om man inte kan se dom, och att flyga har han alltid velat lära sig. Och så får det bli. När matten och hussen åker till sina jobb får Aragorn åka till dagis som nästan är som ett eget hundjobb. Där får man lära sig att gå in och ut genom luckor (nåja åtminstone ut, in är SVÅRT), man får se andra hundar hela dagarna och om man har tur får man leka med dom en stund. Man får även lära sig att lyda dagispersonalen genom att bara hälsa på dom andra hundarna när man har tillåtelse. Dagis verkar vara ett ansvarsområde som passar Aragorn som handen i handsken, även om det där med flygningen kan ha varit ett missförstånd...
