Pudeln - nästan som en riktig hund

En berättelse om fördomar.

Efter många år som hundlösa bestämde sig min moster och hennes familj en dag för att skaffa hund. Dottern hade tjatat länge och hade redan när hon var liten förkunnat att det var en pudel hon ville ha. "Pudel" fnös min moster och såg framför sig en bjäbbig och formklippt liten fånig sak som inte dög någonting till, "aldrig i livet, det är inga riktiga hundar".

När så dagen äntligen kom då familjen gav med sig och en hund skulle införskaffas var rasvalet inte självklart. De tittade runt både länge och väl efter den perfekta hunden, Dvärgschnauzer, Japanese chin, Schapendoes, Basenji och Jack russel avfärdades alla eftersom det "inte kändes rätt". Länge letade min moster och började nästan misströsta när så en dag lilla Jonte kom in i hennes liv och allt föll på plats. "Honom ska vi ha!" utbrast min moster och tingade... en liten röd dvärgpudel. Dottern blev såklart lycklig men snart även en aning orolig och riktade frågan till sin mor: "Men hur ska jag våga berätta för mina vänner att vi ska skaffa en pudel?". "Nu sträcker vi på ryggen och är stolta över att äga en pudel" svarade min moster. Och det där med stoltheten verkade liksom komma automatiskt. Gång på gång har Jonte visat sig vara en magnifik hund, tillika pudel, när han vunnit tävlingar och utställningar och visat sig ytterst lättlärd och duktig med både folk och fä.

Jonte kan konsten att charma de flesta men har ibland fått utstå en del fördomar. Min moster har berättat om folk som blivit totalt charmade av den röda lilla hunden som är så fin så fin. Lyckan har hållit i sig tills den oundvikliga frågan kommit: "Vad är det för ras?". När svaret blivit "Pudel" har minerna snabbt ändrats och den nyss så förtjusta människan har skyndsamt avlägsnat sig.

Men vem bryr sig väl om fördomar när man har världens finaste pudel? Han har ju precis alla kvaliteter man kan önska sig i en fyrbent vän. Eller som en vänlig själ en gång så fint lär ha uttryckt sig: "Det är så kul med Jonte, för trots att han är pudel är han nästan som en riktig hund".


Jonte gömmer sig i gräset på stranden.

Kanotfärd

Aragorn har varit ute och paddlat kanot med matten och hussen. Det gick över förväntan och ingen ramlade i vattnet. Iallafall inte från kanoten. Aragorn ramlar alltid i alla vatten från land och det gjorde han även denna gången. Av nämnda anledning flöt en hel del vatten runt i kanoten efter en stund eftersom blöt lapphundspäls har en förmåga att suga upp, och även släppa ifrån sig ganska mycket vatten. Lapphunden själv satt ovanligt stilla och lugnt för att vara en lapphund, och tittade sig omkring när kanoten gled fram över Helgasjön. När kanoten nådde land hoppade han inte ur förrän tillstånd gavs och han verkade på det hela taget tycka att kanotåkning var en helt ok sysselsättning. Mot slutet av färden paddlade sällskapet in till en ö för att grilla. Även detta verkade vara till belåtenhet för valpen som från ön kunde hålla koll på alla båtar som åkte förbi. Dock verkade han inte vara helt säker på om han verkligen kunde tillåta dessa båtar att åka runt på sjön, och höll dem därför under noggrann uppsikt samt bjäffade för säkerhets skull då och då. Förhoppningsvis var detta inte sista gången som lapphunden tog med sig matten och hussen ut på sjön.

Nöjd lapphund med tillhörande nöjd husse i kanot

Kloklippning

Såhär klipper duktiga valpar klorna. Framtassarna:

Och baktassarna:

Semester

Aragorn har varit på semester i Skåne med matten och hussen. Aragorn har simmat, tältat och fjäskat för okända människor om vartannat i sann lapphundsanda. Han har även blivit kulturellt bildad genom en klättertur i Lars Wilks konstverk Nimis:
Vid vandring på skåneleden hjälpte han till att bära delar av packningen:

Han har tagit powernaps:

Och vilat lite i allmänhet:

I sanning en bra semester!