Ormkontakt av tredje graden

Idag började Agaton sax och hans matte dagen med en ovanligt härlig och lång promenad i sensommarsolen på vårt favoritställe ute på en halvö. Vi tänkte att vi skulle ta vara på årets sista sommardag genom att testa om det fortfarande går att bada, och tänk, det gjorde det! Aragorn var lika lycklig som vanligt trots att vattnet måste vara ganska kallt nu. Han har faktiskt lärt sig något nytt denna sommar, nämligen att hoppa ut i vattnet. Innan har han bara kunnat komma i vattnet om det är långgrunt så han kan vada ut. Är det brant vid stranden och han inte känner botten med tassarna har han blivit alldeles förtvivlad och skällande sprungit längs stranden utan att veta hur han ska nå den roliga pinnen som matte just kastade ut. Men nu har han äntligen lärt sig. Om ingen botten finns att sikta hoppar han, till mattes stora förtjusning, helt enkelt ut i vattnet. Duktig valp :)

En annan sak han har lärt sig, eller ja, åtminstone håller på att lära sig, är att sitta kvar på stranden när man kastar ut en pinne i vattnet. När han tar ögonkontakt får han hoppa efter pinnen. Detta är svårt för honom eftersom han tycker det är så FRUKTANSVÄRT kul att bada. Det är rent plågsamt att se pinnen i vattnet om man inte får jaga den. Iallafall om man dömer av hur den stackars hunden låter vid sådana tillfällen. Men nu håller det som sagt på att bli bättre. Bra övning både för hans stressbeteende och för mitt ledarskap.



Vi lekte en stund vid vattnet, men plötsligt började Aragorn bete sig konstigt. Han är ju inte den som i vanliga fall skyggar för saker, men nu började han plötsligt smyga väldigt försiktigt på vegetationen i strandkanten. Nosen sniffade på högvarv och han hade vikten på bakbenen, redo att fly. Detta ovanliga beteende gjorde mig misstänksam så jag gick före vovven fram till buskarna, stampade i marken och viftade lite i gräset med foten. Och mycket riktigt, snart kom en orm simmande ut från platsen Aragorn markerat. En snok som tur var, men det blev inget mer lek just vid den stranden idag. Aragorn accepterade detta och var lugn och samlad.

Tycker det är mycket intressant att han på något vis förstod att det var något farligt där i busken och inget man bör jaga. Annars har han, till mattes oro och förfäran, för vana att i snygga rävhopp kasta sig över allt som rör sig i snåren, men nu var det tydligen någon undangömd instinkt som sa till honom att detta inte var lämpligt att attackera. Häftigt!!


Ormen verkade en aning slö och la sig stilla och flytande i vattnet och vilade. Är fascinerad av ormar och tycker dom är fantastiskt vackra (så länge dom håller sig på lagom avstånd från min hund).

Promenaden fortsatte. Efter tips från den mycket duktiga instruktör vi gick hos i vintras och våras tränar vi mycket platsliggningar- och- sittningar på ställen som är fysiskt utmanande för hunden, tex smala eller kraftigt lutande stubbar, stockar och stenar. Det ger gympa för både kroppen och knoppen på hunden och är en mycket bra ledarskapsövning. Det har märkts väldigt tydligt för mig och Aragorn eftersom vi hade väldigt många bråk runt just detta i våras när vi som värst slogs om ledarskapet. Nu när jag har övertaget (tror jag åtminstone), är han mycket mer lydig och följsam runt detta moment. Självklart måste han testa om jag menar allvar ibland, men om jag bekräftar mitt allvar accepterar han det oftast.


Aragorn på en stubbe som är lite svår att sitta på...


...och på en annan stubbe som är lite svår att ligga på.

Längesen...

Nu var det väldigt längesen det skrevs något här. Det beror till största delen på att vi har gått igenom jobbiga tider i vårt hundägande och jag därför inte har haft något roligt att berätta vilket resulterat i dålig lust att skriva. Nu har saker och ting börjat gå åt rätt håll men nu har jag istället så mycket att berätta att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Därför lämnar jag det tills vidare.

Ikväll hände något som gjorde mig stolt över både min hund och hans ägare :) Jag har både hört och läst, nu senast i en bok av Anders Hallgren, att hunden ofta tittar på många olika saker när den ska tolka det kommando man ger den. Detta kan vara röstläge, minspel, kroppshållning och annat. Man kan testa detta genom att vända ryggen mot hunden och säga till exempel "sitt" eller annat för hunden välkänt kommando. Många hundar kommer då att se ut som frågetecken och inte förstå nånting. Om hunden ändå sätter sig kan man pröva att lägga sig ner och ge samma kommando vilket blir ännu svårare för hunden att tolka. I Hallgrens bok står det: "lyder hunden trots att du står med ryggen mot den har du tränat bra". Så ikväll testade jag hur bra vi egentligen hade tränat. Jag gav kommandona "sitt", "ligg" och "död" (död = Aragorn lägger sig på sidan med huvudet mot marken), först stående med ryggen mot honom, sen liggande på rygg och till slut liggande på sidan med ryggen mot honom. Han fixade det galant :) Därav stoltheten.